Förlåt

Jag har nyligen flyttat till ett radhus, tillbaka till den förort där jag bodde under högstadiet.

Att åka bussen förbi högstadieskolan gör lite ont. Det började en ny tjej i 7:an. Hon kom ny mitt i läsåret, från innerstan. Hon var spännande, såg annorlunda ut, klädde sig annorlunda, talade annorlunda. 

Hon fick kompisar redan första dagen, nyfikna tonåringar som ville lära känna den nya innerstadstjejen. Men efter några veckor svängde det, plötsligt ville ingen vara med henne. Inte jag heller.

Hennes annorlunda stil var inte längre ny och spännande, utan fel och opassande. Ingen hälsade när hon kom på morgonen, ingen ville ha henne i sin grupp, ingen vara med henne på rasten.

Varje dag satt hon där själv på lunchen, snabbt slänga i sig maten, som för att förkorta plågan över att så tydligt vara bortvald där vid det tomma bordet i den annars fulla matsalen.

Varje rast satt hon i ett fönster på ett av de högsta våningarna i den tegelröda skolbyggnaden. Tyst tittade hon ut på skolgården, på livet när nere. Ensam, med ett block i handen. Jag minns inte vad hon skrev.

Jag vill be henne om ursäkt. För att jag tyckte att det var henne det var fel på, att hon var äcklig och ful.

Jag vill be henne om ursäkt. För att jag inte stod upp för henne, för att jag lät henne tro att det var henne det var fel på, att hon var töntig och värdelös.

Jag vill be henne om ursäkt. För att jag inte tyckte om henne.

Hon kom in i en klass med andra osäkra ungdomar som hellre pekar finger på någon annans fel än låter någon ana hur rädda de är för att någon ska tycka att dom är fel.

Det var inget fel på henne. Hon skulle aldrig behövt tro det. Hon skulle inte behövt gråta sig till sömns varje kväll för att hon hatade sig själv för att ingen tyckte om henne.

Drygt 20 år har gått. Jag vet att hon idag är glad och trygg, att hon har många vänner som älskar henne. Jag vet att hon tycker att hon är värdefull och att hon inte längre är ensam.

Men jag önskar så att jag kunde åka tillbaka till flickan i fönstret och säga förlåt. Och visa henne att allt ordnar sig. Ta henne i handen och flyga i väg med henne in i framtiden, bort från tomma bord, tysta raster och ensamma skoldagar.

Jag skulle visa henne allt det som hon har idag. Hennes familj, vänner och det nya radhus hon nyss köp, i den förort där allting började.




-Tal jag höll på Rhetoric Slam 2014