Mer mens

Den här länken hittade jag på Facebook idag. En konstnär la ut bilder på personer, kvinnor, som har mens. Mensblodet får synas, på riktigt, utan att vara blått eller nåt annat skit. 

Läs den här; http://www.scoopwhoop.com/news/insta-photo/

Jag har skrivit mer om det här; 

http://narjagblirstor.blogspot.se/2015/03/lat-oss-prata-om-mens.html?m=1

Jag bara undrar

Vad blev det?

Tänk att det är så svårt att förändra invanda mönster, normer och fördomar.
Och tänk vad lätt det är.

En liten film som handlar om det enkla som vi är många vuxna och barn
som kämpar för; rätten att få födas utan en färdig stöpt form och
istället få växa fritt.










Reklamfilm för Villervalla

Första sommaren med orakade ben

Jag slutade raka mig under armarna förra våren och tyckte inte det var en big deal. Jag kände mig inte äcklig eller "okvinnlig", utan ganska stolt och lite modig. Idag tänker jag knappt på det.

Nu skiner solen in genom mitt fönster och värmer mina bara armar. Vinden är fortfarande kall, men det ligger helt klart vår i luften. Fåglar sjunger och blommor ploppar upp i gräsmattan. Solglasögon, uteserveringar, vårjackor! Helt jävla underbart.

Den kommande sommaren blir min första med orakade ben.  Jag slutade raka mina ben ungefär när det blev för kallt för bara ben förra året. Jag har nu bruna långa hårstrån över hela min underben. Jag tänker inte på det. Förens nu. För snart, om förhoppningsvis bara några veckor, är det för varmt för strumpbyxor och leggings under klänningen. Då ska mina orakade ben ut och möta världen, på riktigt.

Kommer folk titta på mina ben, tycka att jag är "äcklig"? Kommer någon viska bakom min rygg när jag går förbi, slänga rakhyvlar på mig och skrika "IN I DUSCHEN OCH RAKA BORT HÅRET ÄCKEL". Nä,  förmodligen inte det sista (eller?).

Men jag vet att en del, många, kommer tycka att det är konstigt. Det är en norm som bryts när en kvinna inte rakar av sig den behåring hennes kropp har. Ingen missade väl den folkstorm som sköljde över den kvinnan som under Melodifestivalen höjde armarna i luften av lycka och visade upp sin armhåla. Som hon inte hade rakat. För att hon inte ville.

Jag har en bekant som inte känner sig säker i Sverige pga att människor visar öppet sitt hat mot henne val av kläder. Män har kommit fram till henne och försökt rycka av henne hennes plagg. Hon bryter mot "normen", hon bryter mot "reglerna" för hur kvinnor "ska" se ut. De regler och normer som befästs varje dag, i princip varje reklamannons för underkläder/bilar/klockor/osv. Kvinnan ägs av betraktaren, hennes kropp är inte hennes. Min bekants slöja är inte hennes. Mina ben är inte mina. Vi ska rätta oss i ledet, passa in, inte bryta oss loss. För en kvinnan som vägrar stå i ledet, är en farlig kvinna. Hon kan ju få för sig att hon har egen fri vilja och sluta raka bort allt kroppshår. OCH DÅ GÅR JU JORDEN UNDER!!!....

Nä. Det gör den inte. Vad händer i sommar? Jag kommer stolt som fan kliva ut i solen och låta mina bleka håriga ben få lite färg. För att jag vill.

Samtidigt kan vill jag passa på att be alla som har något överhuvudtaget emot vad JAG gör med MIN kropp, hur min bekanta klär SIN KROPP, att hålla käften stängd, gå direkt till närmaste bibliotek och läsa alla litteratur som feminism och intersektionalitet, rasism, homofobi och diskriminering och återkomma när de har nåt jävla vett i skallen.


Mvh
Hårig och stolt

Förlåt

Jag har nyligen flyttat till ett radhus, tillbaka till den förort där jag bodde under högstadiet.

Att åka bussen förbi högstadieskolan gör lite ont. Det började en ny tjej i 7:an. Hon kom ny mitt i läsåret, från innerstan. Hon var spännande, såg annorlunda ut, klädde sig annorlunda, talade annorlunda. 

Hon fick kompisar redan första dagen, nyfikna tonåringar som ville lära känna den nya innerstadstjejen. Men efter några veckor svängde det, plötsligt ville ingen vara med henne. Inte jag heller.

Hennes annorlunda stil var inte längre ny och spännande, utan fel och opassande. Ingen hälsade när hon kom på morgonen, ingen ville ha henne i sin grupp, ingen vara med henne på rasten.

Varje dag satt hon där själv på lunchen, snabbt slänga i sig maten, som för att förkorta plågan över att så tydligt vara bortvald där vid det tomma bordet i den annars fulla matsalen.

Varje rast satt hon i ett fönster på ett av de högsta våningarna i den tegelröda skolbyggnaden. Tyst tittade hon ut på skolgården, på livet när nere. Ensam, med ett block i handen. Jag minns inte vad hon skrev.

Jag vill be henne om ursäkt. För att jag tyckte att det var henne det var fel på, att hon var äcklig och ful.

Jag vill be henne om ursäkt. För att jag inte stod upp för henne, för att jag lät henne tro att det var henne det var fel på, att hon var töntig och värdelös.

Jag vill be henne om ursäkt. För att jag inte tyckte om henne.

Hon kom in i en klass med andra osäkra ungdomar som hellre pekar finger på någon annans fel än låter någon ana hur rädda de är för att någon ska tycka att dom är fel.

Det var inget fel på henne. Hon skulle aldrig behövt tro det. Hon skulle inte behövt gråta sig till sömns varje kväll för att hon hatade sig själv för att ingen tyckte om henne.

Drygt 20 år har gått. Jag vet att hon idag är glad och trygg, att hon har många vänner som älskar henne. Jag vet att hon tycker att hon är värdefull och att hon inte längre är ensam.

Men jag önskar så att jag kunde åka tillbaka till flickan i fönstret och säga förlåt. Och visa henne att allt ordnar sig. Ta henne i handen och flyga i väg med henne in i framtiden, bort från tomma bord, tysta raster och ensamma skoldagar.

Jag skulle visa henne allt det som hon har idag. Hennes familj, vänner och det nya radhus hon nyss köp, i den förort där allting började.




-Tal jag höll på Rhetoric Slam 2014

Låt oss prata om mens

Jag har mens. Nu och ca 1 gång i månaden faktiskt. Jag tycker inte att det är jättekul. Eller vänta, jag tycker faktiskt att det är skitjobbigt. Det är meckigt, obekvämt, tidsödande och dessutom lärde jag mig tidigt i livet att mens, det är äckligt. Mensblod är äckligt, underlivet är äckligt, ”killar vill inte ha sex när tjejen har mens” (vilket inte ens i sant, finns massa killar som skiter fullständigt i om tjejen har mens eller inte), kvinnan är ”mensig”, smutsig osv. Vi kan kalla det lingonveckan, röda veckan, period, tant röd på besök, montan, tjejveckan mm men ingenting blir bättre för att det får ett ”finare” namn. Det flesta kvinnor tycker att de är äckligt. Flickor växer fortfarande upp och tror att mens är äckligt. ¼ av året går jag och tycker/tror att jag är äcklig.

Nej. Inte mer. Jag orkar inte. Jag har en dotter, jag vill inte att hon ska ha det så. Nu, som vuxen, feminist, och ganska nyfrälst menskoppsanävndare är jag trött på det. Trött på att en funktion som trots allt är själva anledningen till att hela mänskligheten existerar får så mycket skit. Och att vi, kvinnor som bär denna funktion, kallas äkliga, smustiga och illaluktande. Utan mens, ingen befruktning, utan befruktning, ingen människa. Utan människan, ingen mänsklighet.

Jag talar aldrig illa om min mens hemma. Jag förklarar sakligt för det nyfikna barnet att kvinnor blöder i underlivet en gång i månaden pga att livmodern i magen inte blivit gravid. (Sen följer så klart en del följdfrågor på detta som kan vara mer eller mindre svåra att svara på, men det är okej att säga ”jag vet inte”!) Jag skäms inte, jag gömmer mig inte. Jag kämpar alltså emot varje impuls jag lärt mig om mens; Göm bindan! Prata inte om det! Akta så ingen ser mensblodet!

Jag kräver att varje människa som själv inte har mens omedelbart avsäger sig all rätt att kommentera mens på ett negativt sätt. Jag kräver att varje människa som har mens slutar tro att de är äckliga, smutsiga, illaluktande. Ja, jag KRÄVER detta. För min dotter, för grannes dotter, för alla döttrar. Och för min son och alla andra småpojkar där ute i världen. De har rätt att växa upp i en värld där mens är någonting naturligt, en del av livet – som skäggväxt på hakan- och inget man retas om. Där kvinnor inte existerar för att behaga dem, utan som jämlikar och vänner. Trots de (få) olikheter och tack vare alla likheter.

I en droppe blod ryms mer än folk tror. De ryms traditioner, konventioner, strukturer och sociala rädslor. Men allt som krävs att en och en börjar ändra sitt sätt att tänka och tala. Vi formas tillsammans med andra. Men vi formar också varandra. Ta vara på den möjlighet att förändra saker som suger. Som att din dotter kommer tycka att hon är äcklig ¼ av året. Sluta tro, säga, tänka att mens är äckligt. Mens är bara mens. Punkt slut.

Vem bestämmer om jag är en kvinna?

När jag var 13 år mötte jag och min lillebror en granne i hissen som undrade om vi var Thelnings barn och vi nickade. Grannen tittade då på oss och sa glatt:
-Inte visste jag att det var två pojkar i familjen.
Jag hade nyligen varit hos frisören och klippt av mig mina blonda testar för en kortare frisyr. Det var just där, i hissen, som jag för första gången fick känna hur det känns att inte följa könsnormen. Resten av tonåren drevs av ångest över rädslan att ”se ut som en kille”.
    Det här fått mig att fundera mycket kring vad eller vem det är som bestämmer om jag är kvinna eller inte. Rent lagligt, i pass osv är det staten som utifrån mitt könsorgan bestämt att jag är Kvinna. Men annars, i vardagen, vad gör mig till kvinna? Är det mina kläder? Är det mitt språk? Är mitt sätt att sitta? Och vad är det för koder som signalerar att jag är Kvinna?

Är en kvinna alltid kvinnlig?
Att vi har ett utseendefixerat samhälle är inget nytt. Vi är omringade av bilder och större delen av dem är på kvinnor, avklädda som påklädda, men alltid som objekt. Alltid från ”The Male Gaze”/Den Manliga Blicken dvs sett från den manliga heterosexuella betraktaren, där kvinnor osynliggörs i rollen som betraktare.
    I media presenteras två könsrollerna (och bara de två) att välja mellan; Den Kvinnliga Kvinnan eller Den Manliga Mannen. Vad är det som är ”kvinnligt” då? Rent krasst har många feministiska filosofer och forskare kommit fram till följande: Det som är kvinnligt definieras utefter vad Mannen inte är. De egenskaper som inte är manligt tilldelas kvinnan. Mannen är normen, vilket gör att kvinnan är det som mannen inte är; den Andra. Men vad är det då som är kvinnligt?

Mode; objektifiering eller konst?
Jag älskar kläder. Jag älskar att kunna omge mig av färger, former och använda mig själv som palett till en daglig dos konst. Därför har jag älskat modetidningar. Att bläddra igenom sida efter sida fyllda med mönster, spännande skärningar, roliga kombinationer, har varit en stor källa av njutning för mig. Men går det att se på kläder och mode som konst, eller är det ofrånkomligt en objektifiering av kvinnan? Så snart jag började se på tidningarna med kritiska ögon blev det svårare att njuta av bilderna. Kan en läsa dessa tidningar utan att bli påverkad av de stereotyper de presenterar? Är det verkligen tidningen som talar om för mig huruvida jag är kvinna eller inte?
    Jag tar upp en modetidning, CHIC, och slår upp den mitt i; ROAD TRIP står det med stora bokstäver. Bilden är till största delen blå himmel, längst ner i bild syns en skitig epa-traktor och på flaket sitter en kvinna och ser rakt på oss med handen för munnen och ett finger vilande på läppen. Hon är hårt sminkad, ett långt välkammat hår på en annars hårlös kropp, ca 180 cm lång och ett BMI på ca 10, vit (och heterosexuell. Hur vet jag att hon är heterosexuell? Det gör jag inte, men det tas för givet. Jag återkommer till detta.). En snabb visuell analys av bilden för tankarna till sexualisering och objektifiering; kläderna kommer i andra hand, hennes läppar, blick och långa hårlösa ben är i fokus. Är detta en representation av en genomsnittlig läsare? Genomsnittlig kvinna? Nej och nej. Detta är en stereotyp av en kvinna som endast existerar för att sälja in ett budskap (och uppmana till konsumtion i samma veva, men det är en annan essä): Detta är en riktig kvinna. Som ironiskt nog inte är verklig.  
    I tidningens sminksektion möts vi av texten; ”Fråga dig själv: Ser min hy fräsch, slät och naturlig ut? Om svaret är nej, ta bort produkten och testa ett annat alternativ” (Citat av Bobbi Brown) I själva meningen göms dubbeltydigheten; naturligheten finns i produkten. Kvinnan i sig kan inte vara naturlig utan produkten som gör henne naturlig; dvs kvinnan är inte kvinna innan produkten gjort henne kvinnlig. ”Den sanna kvinnan är en konstgjord produkt som civilisationen producerar…”  säger Beavouir och slår huvudet på spiken. Den ”sanna kvinnan” är ”kvinnlig” men kvinnlighet är en social konstruktion skapat av ett patriarkalt samhälle. Vad tidningarna, media, bilder och samhället kallar ”kvinnligt” är inte att vara kvinna, det räcker inte med att ha en vagina, en livmoder, mens eller bröst. Att vara kvinna är att klä sig i kvinnligheten, men denna ”naturliga” kroppslighet måste förpackas i feminiter för att passera som ”sann kvinnlighet” (björk). Media uppmuntrar kvinnor att våga vara kvinnliga, använda sig kvinnliga charm, klä sig kvinnligt. Alla talar om kvinnlighet, men inte om kvinnan. För det är inte en och samma. Budskapet jag läser är att jag är inte en ”riktig kvinna” om jag inte klär in min kropp i kvinnlighet.

Bikini eller slöja; Hur klär du dig kvinna?
Så vad ska en kvinna ska bära för att vara ”kvinnlig”? Hur klär sig en ”riktig kvinna”? Ja, inte har hon kortkort kjol som nästan visar muffen, det är för naket, porrigt och slampigt- inte kvinnligt! Och inte har hon niqab (Niqab är en heltäckande slöja som täcker hela kroppen utom ögonen och bärs av djupt troende muslimer av kvinnligt kön) som döljer allt utom hennes ögon heller, då ser man ju inte henne!*
        Debatten om slöja på kvinnor i Sverige, i deras yrken eller på deras fritid, har gått varm den senaste tiden. De starka rasistiska strömningarna med muslim-hat har gett näring till dem som anser att slöjan är ett kvinnoförtryck. I många länder runt i världen ser inte samhället ut som det gör i Sverige, andra traditioner och religoner har format dem och på många platser finns inte det som vi i Sverige kallar för jämställdhetsarbete. På en del platsen kan slöjan upplevas som en del i ett kvinnoförtryck. Denna syn på slöjan appliceras sedan på de kvinnor som bär slöjan här i Sverige. Problemet med detta är flera, men den mest uppenbara är att man helt enkelt inte kan veta om det är kvinnans egen vilja att bära slöjan och inte. Men många antar och utgår från att det är pga förtryck, och gör det högt och ljudligt. Flera kvinnor har dessutom fått sina slöjor avrycka från sina huvuden av människor som anser sig ha rätt att kommentera deras val av kläder.
    Detta belyser ett av de största problemen som feminismen måste jobba mot. Förtryckt eller inte, beslöjad eller inte, så fortsätter kvinnans utseende/kropp att vara en allmän egendom. Något som allt och alla tar sig rätt att kommentera, protestera, rekommendera. Oavsett om hon bär bikini eller niqab så äger kvinnan inte rätten till sin egen kropp. Är det inte CHIC som bestämmer vad ”du måste bära i höst” så är det dagstidningarna som debatterar huvudvida slöjan ska tillåtas eller inte. Det får mig att undra, är kvinnans kropp verkligen hennes?

Vem bestämmer över min kropp?
Jag kommer hela tiden tillbaka till kroppen i tankarna kring detta med kvinnan och kvinnligheten och där slår det mig; Kvinnans kropp är en allmän ägodel. Ingen kvinna äger sin egen kropp. Vad menar jag med det? Jo, jag menar detta: en kvinnas kropp är inte hennes, den är barnets att födas ur och födas med och mannens att förlusta sig med. Den är också allmänhetens att kommentera, döma och hylla fritt.
    Förutom debatten om slöjans varande eller ickevarande så går det inte en dag utan att en (ofta en känd) kvinnas kropp är fokus i något media. Om det är för att den är sexig, för fet, fel klädd eller äcklig, för smal, vacker eller vilket annat adjektivs som helst, spelar ingen roll; kvinnans kropps kommenteras, rekommenderas, sexualiseras, rasifieras osv osv. Att tro att en som kvinna har rätten till sin egen kropp när en (i Sverige) har både rösträtt och aborträtt är en ”synvilla”. Jag skulle kunna säga att ”det är bara som det ser ut”, men det är faktiskt exakt som det ser ut som det är, bara det att vi vant oss så pass att vi ofta inte ser det. Att vi varje jul fortfarande mötas av 3*4 meter stora bilder på kvinnor i trosor och bh över hela, ja, precis, hela landet, visar ju på att vi trots allt inte kommit särskilt långt i att minska objektifieringen av kvinnan och kvinnokroppen. Det är svårt att känna sig ”bekväm i sin egna kropp” när det skärskåda på detta sätt i media. Det gör det svårt att känna att en har makten över sin kropp och sitt kön.
    Det finns en modern rörelse som med bilder eller texter har ett kroppspostivititets-budskap, typ; alla kroppar är vackra, älska din kropp som den är, sexighet sitter i kroppssjälvförtroendet. Det borde väl vara bra? Att göra så att alla känner sig inkluderade, mörk som ljus, lång som kort, smal som tjock? Jag är tyvärr inte så säker på att det är rätt väg. Fokuset fortfarande ligger på kvinnokroppen. Tjock, smal, lång, kort; fortfarande uppmuntras vi att titta på vår kropp, vara medvetna om vår kropp. Vår kropp är ständigt i centrum, ständigt på tapeten, ständigt naken och ständigt uttittad, av andra och av oss.  
    Karin "Karinskonstgrepp" Jansson är illustratör och smyckesdesigner och har en blogg och en pod (tillsammans med Sara Togstad) där hon tar upp allt ifrån vardagssaker och mobbing, politik och feminism. Karin fick en gång frågan vad hon tycker om sina bröst och svarade ”Jag har gått från att kritiskt granska min kropp till att inte granska den alls. Jag älskar mina bröst lika mycket som jag älskar min mjälte. Jag gillar såklart att min kropp lever och fungerar, så det tackar jag för. Men att inte älska är inte att ogilla. Kroppen, och brösten i det här fallet, kan också bara få existera. Det är lyx”.
    Jag håller med om att det är en lyx. Det är en lyx att bara få existera. Tyvärr tror jag väldigt få kvinnor känner samma frihet i sin relation till sin kropp som Karin gör. Idag i Sverige ser kvinnor, ofta omedvetet, på sina kroppar som ett objekt som är till för betraktarens ögon, en måttstock som vi bedöms genom. Kroppens funktion inte längre är för den som går i den utan för de som ser på när en går i den. Hur kommer det sig att det är så här?

Hur skapas dessa bilder; makt och retorik
Den upprepning av bilder på kvinnokroppar, nakna som påklädda, är ett vasst retorisk verktyg i budskapsförmedlingen. Strömmen av bilder tröttar ut vår sinnen varpå vi tillslut inte finner det konstigt att en kvinna i underkläder ler förföriskt mot oss i tunnelbanan varje jul. Vi chockas inte längre av nakna kroppar, för att vi vant oss. Den vita, smala kvinnan som tapetserar vårt samhälle har blivit en metafor för ”den sanna kvinnan”, kvinnligheten. Genom det mediautrymme som ges till denna bild av kvinnan, sexualiseras och objektifieras hon i det offentliga rummet.
    I media är två saker viktigt; publiken och budskapen. Reklamen/moderepotaget riktar sig till kvinnor med det uppenbara budskapet; köp detta, bär detta. Det underliggande budskapet är; så här ska du se ut, detta är en riktig kvinna; hon är smal, sexig, ”kvinnlig”, naken, kroppslig. Men männen är oxå en publik för detta. Budskapet för dem är likadant; så här ser en riktig kvinna ut, detta är sexigt, detta är vad du i detta heteronormen ska attraheras av. Det är så här du ska vilja att kvinnor ska se ut. Detta är vad som säljs in som ”normalt”. Reklamen/moderepotagen använder sig av stereotyper för att sälja produkter, de framkallar dem både i bild och i text. De använder sig av exkluderadet genom att genomgående använda sig av samma typ av stereotyp av en ” kvinna”. Som jag sa ovan, vit, smal, hårlös överallt utom på huvudet där hon har ett stort hårsvall och hetrosexuell. Hur kan jag säga att hon är hetrosexuell? Låt mig besvara detta helt kort. Det finns flera faktorer. Dels är det the male gaze-syndromet. Dels är det det omgivande omständigheterna. Är hon inte på bild tillsammans med en man, så finns det en man i historien runt henne; rent metaforiskt (genom tex fallossymboler) eller så anas det i det textuella omkring henne. Det utgås från att hon är heterosexuell. Dessa är några av de retoriska verktyg som används för att bygga denna patrialkala struktur av kvinnliga kvinnor och kvinnor som kroppar.
    Butlers begrepp performativitet som Ahmeds även använder i Vithetens hegemoni och där syftar till hur att säga ”Jag är inte rasist” i själva verket upphåller vithetens maktstrukturer anser jag går även att belägga på uttalandet om att kvinnor ”har rätt att bära slöja/har rätt att bära kortkort kjol”. Att bara uttala orden visar att det finns ett motstånd till det och att det finns ett motstånd visar att trots att det är en personen egna val att bära vilka plagg hen vill, så tar sig människor rätten att kommentera detta, oavsett om det är av positiv eller negativ anledning.
     Så är den bästa retoriken att bara hålla käft? Nej, jag tolkar Ahmed som att det bästa sättet är att försöka begripa vilka maktstrukturer som ligger bakom våra invanda beteenden möntser och tankar.

Men vet vi inte detta?
    Är vi inte medvetna om samhällets miljoner brusande budskap inte alltid är ”sanna”. Borde vi inte därför vara immuna mot det? Ja och Nej. Vi är nog ganska medvetna. Jag vet att när jag sätter på mig en klänning för att den får mig att se smal ut så är det delvis för att samhällets skönhetsideal är smalt och jag oxå vill räknas som en skönhet. Men jag tror oxå att vi är så oerhört omedvetna om alla de underliggande budskapen som vi får varje dag, att vi till slut inte kan se skillnad på vad som är vår åsikt och vad som är den åsikt samhället gett oss. Jag själv brukar skoja om att ”jag velar mellan att hata den kropp jag har och hata det samhälle som gjort att jag hatar min kropp”. Det är dock inte ett särskilt roligt skämt, eftersom det ligger så väldigt mycket i det.
    Vem bestämmer om jag är en kvinna då? Jag vill säga jag. Jag vill tro att jag är en så pass modern och stark person att jag kan vara kvinna på mitt sätt. Men jag vet inte. Björk formulerar det så här; Du är inte kvinnlig när du är naken, du är kvinnlig när du är paketerad som kvinna. Och det är först då du känner sig som en kvinna, accepteras som kvinna, som den kvinna vår kultur valt att definiera som kvinnlig.
    För det är just vår kultur, vårt samhället, vår civilisation som jag anser definierar vad som är kvinnligt. Det är bilderna, filmerna, sångerna, annonserna och samtal med samhället som jag ser att kvinnlighetens skapas som en oundviklig förutsättning för att vara kvinna. Simone De Beauvoirs kända citat summerar min slutsats; ”Man föds inte till kvinna, man blir det. Inget biologiskt, psykiskt eller ekonomiskt öde avgör utformningen av den gestalt som den mänskliga honan får i samhället. Det är civilisationen i dess helhet som formar det mellanting mellan hane och kastrat som kallas kvinnligt”.

Mer än ett kön?
    Jag tror att tänka lite mer som Karin om sin kropp, som funktion istället för kön, form, färg eller storlek. På ett personligare plan, som också i förlängningen borde kunna bli ett politiskt plan, måste tankemönster ändras. Att flytta fokuset på kroppen bort och ut ur kroppen är enda sättet att få tillbaka rätten till sin egen kropp. Och inte behöva vara ”kvinnlig” för att få vara kvinna.
    Ja, jag kan strunta i normerna för hur en kvinna ”ska se ut” och klä mig/bete mig som jag vill, men strukturen finns kvar. Flickor över hela Sverige matas dagligen med barnfilmer där kvinnorna/flickorna är sterotypt vackra, smala och vita, och lär sig att detta; det här är en vacker kvinna. Jag tänker ofta att det är ingen ide, jag kan inte rädda min dotter från denna våg av skönhetideal som sköljer över henne, allt jag kan göra är att hoppas att hon kommer ut någolunda ok på andra sidan. Det låter kanske som jag gett upp, men det har jag inte. Men när jag själv knappt vet om det är jag eller samhället som bestämmer om jag är en kvinna, är det inte lätt att knäppa med fingrarna och göra om samhället för min dotter. 
    Mest önskar jag att vi släppte fokus helt och ser människan, bortom könet. Då skulle både min dotter och jag vara fria på ett sätt som vi nog inte ens kan föreställa oss. Jag gör det ibland; det är min framtids utopi, där ingen bär sitt kön i kläderna, där föräldraskapet är något som självvalt och noga genomtänkt. En värld där ord som homo, bi och hetrosexuell, kvinna och man inte längre existerar. En värld där de helt saknar betydelse. 

*min summering av kommentarer jag hört från olika människor genom åren

Källor:
Ahmed, Sara. Vitheten hegemoni. Tankekraft förlag: Hägersten. 2011.
Björk, Nina. Under det rosa täcket. Whalström & Widstrand: Falun. 2013.
Butler, Judith. Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion. Bokförlaget Daidalos AB: Göteborg. 2007.
de Beauvoir, Simone. Det andra könet. Norsteds förlag: Stockholm. 2006
Karin E Jansson, @karinskonstgrepp. Instagraminlägg 2015-01-20. http://instagram.com/p/yEnZ6SHmhl/?modal=true (hämtad 2015-02-16)
Moderepotage; Road trip och Baskunskap. Chic. #3 2014


-Essä från kursen Feminism, intersektionalitet och Retorik VT-15.