Jag har oxå haft en mysig helg

Mikaela Bley berättar om sin helg. Jag fick feeling och bestämde mig för att berätta om min.

Fredag eftermiddag. Jag skyndar till dagis och hämtar barnen näst sist av alla. De bråkar och vill inte klä på sig. Jag hotar med dra in fredagsmys och de får tillslut på sig kläderna. På vägen hem stannar vi på lill-Ica, alla är trötta och hungriga och jag mutar med varsin glass. Slänger ner mjölk, toapapper och en halloumi i påsen och betalar medan barnen bråkar om vem som fick störst glass. I bilen hem smälter glassen över hela barnens kläder och jag tvingas skala av dem alla kläder väl innanför dörren och glömmer påsen i bilen.

Till slut får jag barnen framför en film med popcorn i skålar och de äter så mycket att de vägrar äta sina fiskbullar till middag. Jag slevar i mig resterna av popcornen till middag lagom till att min sambo kommer hem och gör sig och mig en antipasto tallrik som saknar allt utom pesto och pasta.

När barnen tillslut ska nattas somnar jag intill dem och min sambo, som somnat framför tv, väcker mig på 1 på natten och vi båda hinner sova pricka 4,5 h innan yngsta vaknar och vill kolla på tv. Det är min sovmorgon och sambon går upp. Klockan 8 orkar han inte mer och väcker mig. Barnen har ätit frukost framför tv och är gnälliga. Jag hinkar i mig 2 koppar kaffe på stående fot och går sen ner i tvättstugan och hänger tvätt som luktar mögel pga dålig tvättmaskin. När min sambo vaknar en timme senare är jag på ett helvetes humör och skäller ut honom för att han glömt tvätten. Sen går jag och duschar tills varmvattnet tar slut.

På lördag förmiddag gör vi alla för att undvika bråk och därmed varann. Barnen tjatar till sig att få gå till lekplasten och vi gör ett försök. Vi vuxna fryser och är uttråkade. Bestämmer oss för att bli sams och fantiserar om en god middag. Vi ska grilla! På efm åker vi till ica maxi, lämnar in barnen på leklandet och har egentid bland flingor och krossade tomater. Vi köper gott att grilla och jag minns halloumin och minns plötsligt påsen i bilen. Väl hemma tänder vi grillen, min sambo bränner sig och jag tar över. I samma stund som grillen blir så där perfekt öppnar sig himlen och det ösregnar. Jag hinner inte täcka 149 krs-grillen och kolen blir blöt.

Vi steker köttet i stekpannan, brandlarment går och barnen blir rädda och gråter. Sen äter pasta och pesto (ketuchup till barnen) till middag, barnen är nöjda eftersom de ändå inte gillar nåt annat. De frågor efter lördagsgodis, som vi såklart glömt. Vi tömmer skåpen och hittar lite torrt gamalt godis, pillar bort möglet och ger barnen. Lite skit rensar magen.

När de somnat efter 17 sagor, tre utbrott (var) och vägrat att borsta tänderna, tar min sambo hand om köket medan jag går upp i badrummet och gråter i ett hett bad. Jag vaknar i kallt vatten en timme senare och hittar min sambo i källaren spelandes ett spel som går ut på att skjuta och döda. Jag känner en våg av... ingenting och går upp och lägger mig.

Söndagmorgon vaknar jag med djup ångest. En dag till att roa familjen. Som tur är ska båda ungarna på kalas och under två timmar sitter jag hålögd på en pall och äter fler kakor än alla barn på kalaset sammanlagt. De andra föräldrarna pratar om spinning och thailandsresor och tittar på mig medlidsamt då och då. När vi kommer hem lagar vi middag, en god vegetarisk lasagne. Barnen skriker ÄCKLIGT och får pasta och ketchup till middag. Min sambo nattar igen, jag lovande att sköta all tvätt hela veckan och stryka 3 skjortor för att slippa. Medan han bänder ner barnen i sängen tittar jag på gamla avsnitt av ER och fantiserar om en ung och kåt Clooney i min vardagsrum. När min sambo kommer ner är jag lite pilsk och försöker få till lite ligg. Just som vi fått av oss kläder hörs skrik från barnens rum. Äldsta har kräkts ner hela sig och sängen och väckt minsta med sina ångestvrål. 30 min spyr lilla oxå. Resten av natten springer vi mellan tvättstugan och barnens rum. När barnen klockan 4.30 äntligen somnat upptäcker vi att vi har översvämning i tvättstugan. Sedan bråkar vi om vem som ska vabba i 30 minuter innan jag hotar med mentalsjukhus och vinner; jag får åka till jobbet.

ADRESSER:

Ica Ektorp, Nacka

Lekplatsen i området

Ica Maxi, Nacka centrum

Hemma hos någon unge på dagis, ?

Om London och den jag är

I maj ska jag åka till London. Jag längtar vansinnigt. Jag har inte varit där sen Elsie var 10 månader, dvs maj 2010. Jag bodde i London under slutat av 90talen och början av 00-talet. Jag jobbade och sen pluggande. Jag flyttade hem för att jag längtade efter ett eget boende och det inte gick att få i London. Det var iaf den officiella versionen som jag sa om någon frågade mig. Den andra versionen var att jag inte visst vad eller hur jag skulle ta mig vidare rent karriärsmässigt och det kändes tryggare i lilla Sverige. Jag ville vid den tiden bli filmmanusförfattare och regissör. Ja, sen tog livet vid och några bananskal senare så sitter jag här i mitt radhus med två barn, två katter, en snart färdig universitetsutbildning och en sambo jag älskar. Lycklig. Lite oväntat faktiskt.

Hur som helst. London har lixom glidit iväg, längre och längre bort. Som en dröm som jag minns att jag hade, men inte kan greppa detaljerna i. En sån där, där en känsla dröjts sig kvar, men kanterna är lixom suddiga.

Så satte jag mig ner för att dricka kaffe nu och tog fram en londonkarta min mamma gett mig. Jag markerade ut min väns adress och började sen fundera på hur jag skulle lägga upp mina dagar där. Och plötsligt kom en stark, mörk sorg över mig. Tre dagar i London. Jag kommer inte hinna med att återuppleva 8 år på 3 dagar. Det går inte. Jag kan inte åka till London och tro att min tid där kommer att vara närvarande. Den finns inte längre. Den Sophie finns inte längre. Hennes hem, kompisar, stammisställen, skola, jobb, inget av det finns längre. Jag måste åka dit som den jag är idag. Hon som inte har allt det där i London. 

Förutom vänner, för jag har en vän i London. Hon som jag ska hälsa på. Men vi har inte sett på 5 år och sen dess har hon och jag fått sammanlagt 6 barn. Jag har kurerat ett antal depressioner. Hon har gått igenom det värsta som kan hända en, en cancersjukdom hos en av henne barn. Saker har hänt, vi är inte två singlar som festar loss i tunna sommarklänningar längre där det största problemt är vår gemensamma fd kompis som lurat oss.

Så nu måste jag tänka om. Jag kan inte åka dit och försöka återuppleva minnen från en person som jag inte längre är. Vem är jag idag, och vad vill jag se, göra, uppleva i London, idag?

Jag funderar en stund och inser att ja, jag har förändrats, mycket. Men. Jag är ganska mycket den samma. Jag älskar fortfarande att shoppa secondhand (Portobello och Beyond Retro) och billigt (Primark, Dorethy Perkins mm), jag älskar fortfarande öl och chips (engelska pommes på vilken pub som helst), jag älskar fortfarande att prata engelska (lär vara svengelska de första dagarna) och jag älskar fortfarande att bara lalla runt i storstäder och bli full mitt på dagen (check).

Så det mörka molnet börjat lätta. Det kommer bli kul det här.

Som bonus ska jag dessutom hälsa på min älskade vän Anneli i Brighton dagarna innan så jag vet att det kommer att bli en bra resa. Helt jävla fuckin awsome till och med.

Mer mens

Den här länken hittade jag på Facebook idag. En konstnär la ut bilder på personer, kvinnor, som har mens. Mensblodet får synas, på riktigt, utan att vara blått eller nåt annat skit. 

Läs den här; http://www.scoopwhoop.com/news/insta-photo/

Jag har skrivit mer om det här; 

http://narjagblirstor.blogspot.se/2015/03/lat-oss-prata-om-mens.html?m=1

Jag bara undrar

Vad blev det?

Tänk att det är så svårt att förändra invanda mönster, normer och fördomar.
Och tänk vad lätt det är.

En liten film som handlar om det enkla som vi är många vuxna och barn
som kämpar för; rätten att få födas utan en färdig stöpt form och
istället få växa fritt.










Reklamfilm för Villervalla

Första sommaren med orakade ben

Jag slutade raka mig under armarna förra våren och tyckte inte det var en big deal. Jag kände mig inte äcklig eller "okvinnlig", utan ganska stolt och lite modig. Idag tänker jag knappt på det.

Nu skiner solen in genom mitt fönster och värmer mina bara armar. Vinden är fortfarande kall, men det ligger helt klart vår i luften. Fåglar sjunger och blommor ploppar upp i gräsmattan. Solglasögon, uteserveringar, vårjackor! Helt jävla underbart.

Den kommande sommaren blir min första med orakade ben.  Jag slutade raka mina ben ungefär när det blev för kallt för bara ben förra året. Jag har nu bruna långa hårstrån över hela min underben. Jag tänker inte på det. Förens nu. För snart, om förhoppningsvis bara några veckor, är det för varmt för strumpbyxor och leggings under klänningen. Då ska mina orakade ben ut och möta världen, på riktigt.

Kommer folk titta på mina ben, tycka att jag är "äcklig"? Kommer någon viska bakom min rygg när jag går förbi, slänga rakhyvlar på mig och skrika "IN I DUSCHEN OCH RAKA BORT HÅRET ÄCKEL". Nä,  förmodligen inte det sista (eller?).

Men jag vet att en del, många, kommer tycka att det är konstigt. Det är en norm som bryts när en kvinna inte rakar av sig den behåring hennes kropp har. Ingen missade väl den folkstorm som sköljde över den kvinnan som under Melodifestivalen höjde armarna i luften av lycka och visade upp sin armhåla. Som hon inte hade rakat. För att hon inte ville.

Jag har en bekant som inte känner sig säker i Sverige pga att människor visar öppet sitt hat mot henne val av kläder. Män har kommit fram till henne och försökt rycka av henne hennes plagg. Hon bryter mot "normen", hon bryter mot "reglerna" för hur kvinnor "ska" se ut. De regler och normer som befästs varje dag, i princip varje reklamannons för underkläder/bilar/klockor/osv. Kvinnan ägs av betraktaren, hennes kropp är inte hennes. Min bekants slöja är inte hennes. Mina ben är inte mina. Vi ska rätta oss i ledet, passa in, inte bryta oss loss. För en kvinnan som vägrar stå i ledet, är en farlig kvinna. Hon kan ju få för sig att hon har egen fri vilja och sluta raka bort allt kroppshår. OCH DÅ GÅR JU JORDEN UNDER!!!....

Nä. Det gör den inte. Vad händer i sommar? Jag kommer stolt som fan kliva ut i solen och låta mina bleka håriga ben få lite färg. För att jag vill.

Samtidigt kan vill jag passa på att be alla som har något överhuvudtaget emot vad JAG gör med MIN kropp, hur min bekanta klär SIN KROPP, att hålla käften stängd, gå direkt till närmaste bibliotek och läsa alla litteratur som feminism och intersektionalitet, rasism, homofobi och diskriminering och återkomma när de har nåt jävla vett i skallen.


Mvh
Hårig och stolt

Förlåt

Jag har nyligen flyttat till ett radhus, tillbaka till den förort där jag bodde under högstadiet.

Att åka bussen förbi högstadieskolan gör lite ont. Det började en ny tjej i 7:an. Hon kom ny mitt i läsåret, från innerstan. Hon var spännande, såg annorlunda ut, klädde sig annorlunda, talade annorlunda. 

Hon fick kompisar redan första dagen, nyfikna tonåringar som ville lära känna den nya innerstadstjejen. Men efter några veckor svängde det, plötsligt ville ingen vara med henne. Inte jag heller.

Hennes annorlunda stil var inte längre ny och spännande, utan fel och opassande. Ingen hälsade när hon kom på morgonen, ingen ville ha henne i sin grupp, ingen vara med henne på rasten.

Varje dag satt hon där själv på lunchen, snabbt slänga i sig maten, som för att förkorta plågan över att så tydligt vara bortvald där vid det tomma bordet i den annars fulla matsalen.

Varje rast satt hon i ett fönster på ett av de högsta våningarna i den tegelröda skolbyggnaden. Tyst tittade hon ut på skolgården, på livet när nere. Ensam, med ett block i handen. Jag minns inte vad hon skrev.

Jag vill be henne om ursäkt. För att jag tyckte att det var henne det var fel på, att hon var äcklig och ful.

Jag vill be henne om ursäkt. För att jag inte stod upp för henne, för att jag lät henne tro att det var henne det var fel på, att hon var töntig och värdelös.

Jag vill be henne om ursäkt. För att jag inte tyckte om henne.

Hon kom in i en klass med andra osäkra ungdomar som hellre pekar finger på någon annans fel än låter någon ana hur rädda de är för att någon ska tycka att dom är fel.

Det var inget fel på henne. Hon skulle aldrig behövt tro det. Hon skulle inte behövt gråta sig till sömns varje kväll för att hon hatade sig själv för att ingen tyckte om henne.

Drygt 20 år har gått. Jag vet att hon idag är glad och trygg, att hon har många vänner som älskar henne. Jag vet att hon tycker att hon är värdefull och att hon inte längre är ensam.

Men jag önskar så att jag kunde åka tillbaka till flickan i fönstret och säga förlåt. Och visa henne att allt ordnar sig. Ta henne i handen och flyga i väg med henne in i framtiden, bort från tomma bord, tysta raster och ensamma skoldagar.

Jag skulle visa henne allt det som hon har idag. Hennes familj, vänner och det nya radhus hon nyss köp, i den förort där allting började.




-Tal jag höll på Rhetoric Slam 2014