Om London och den jag är

I maj ska jag åka till London. Jag längtar vansinnigt. Jag har inte varit där sen Elsie var 10 månader, dvs maj 2010. Jag bodde i London under slutat av 90talen och början av 00-talet. Jag jobbade och sen pluggande. Jag flyttade hem för att jag längtade efter ett eget boende och det inte gick att få i London. Det var iaf den officiella versionen som jag sa om någon frågade mig. Den andra versionen var att jag inte visst vad eller hur jag skulle ta mig vidare rent karriärsmässigt och det kändes tryggare i lilla Sverige. Jag ville vid den tiden bli filmmanusförfattare och regissör. Ja, sen tog livet vid och några bananskal senare så sitter jag här i mitt radhus med två barn, två katter, en snart färdig universitetsutbildning och en sambo jag älskar. Lycklig. Lite oväntat faktiskt.

Hur som helst. London har lixom glidit iväg, längre och längre bort. Som en dröm som jag minns att jag hade, men inte kan greppa detaljerna i. En sån där, där en känsla dröjts sig kvar, men kanterna är lixom suddiga.

Så satte jag mig ner för att dricka kaffe nu och tog fram en londonkarta min mamma gett mig. Jag markerade ut min väns adress och började sen fundera på hur jag skulle lägga upp mina dagar där. Och plötsligt kom en stark, mörk sorg över mig. Tre dagar i London. Jag kommer inte hinna med att återuppleva 8 år på 3 dagar. Det går inte. Jag kan inte åka till London och tro att min tid där kommer att vara närvarande. Den finns inte längre. Den Sophie finns inte längre. Hennes hem, kompisar, stammisställen, skola, jobb, inget av det finns längre. Jag måste åka dit som den jag är idag. Hon som inte har allt det där i London. 

Förutom vänner, för jag har en vän i London. Hon som jag ska hälsa på. Men vi har inte sett på 5 år och sen dess har hon och jag fått sammanlagt 6 barn. Jag har kurerat ett antal depressioner. Hon har gått igenom det värsta som kan hända en, en cancersjukdom hos en av henne barn. Saker har hänt, vi är inte två singlar som festar loss i tunna sommarklänningar längre där det största problemt är vår gemensamma fd kompis som lurat oss.

Så nu måste jag tänka om. Jag kan inte åka dit och försöka återuppleva minnen från en person som jag inte längre är. Vem är jag idag, och vad vill jag se, göra, uppleva i London, idag?

Jag funderar en stund och inser att ja, jag har förändrats, mycket. Men. Jag är ganska mycket den samma. Jag älskar fortfarande att shoppa secondhand (Portobello och Beyond Retro) och billigt (Primark, Dorethy Perkins mm), jag älskar fortfarande öl och chips (engelska pommes på vilken pub som helst), jag älskar fortfarande att prata engelska (lär vara svengelska de första dagarna) och jag älskar fortfarande att bara lalla runt i storstäder och bli full mitt på dagen (check).

Så det mörka molnet börjat lätta. Det kommer bli kul det här.

Som bonus ska jag dessutom hälsa på min älskade vän Anneli i Brighton dagarna innan så jag vet att det kommer att bli en bra resa. Helt jävla fuckin awsome till och med.